brallz

Julen är över för i år, ifall någon missat det.

Det känns som att jag gick upp minst 7kg, eller ja kanske 2kg iaf. Har frossat loss hejvilt på kikärtsbiffar, finska lådor och ugnsrostade rödbetor.. SÅ JÄVLA GOTT. Och mammas julstjärnor! (Smördegsbakelse med plommonpuré.) Vilket flax ändå att just lilla jag föddes in i alla de bästa finska traditionerna.

Annars då? Jo, när en kämpar som hårdast för att inte falla så lyckas det allt som oftast ha motsatt effekt. Det är lite jobbigt, men jag lägger fokus på annat så löser det sig säkert. Var sak har sin tid.
Och det finns gott om andra saker att fokusera på! Karriären tar t.ex. lite nya vändningar inom kort. Bara en sån sak. 
Efter ett samtal med världens bästa tornedarling fick jag dessutom ett plötsligt sug efter att befinna mig på Bråvalla dagarna innan jag korsar halva Atlanten. Det tål att spånas vidare på! Min fru kommer ju för tusan att vara där. Ja, Melissa Horn alltså. Jag måste ju nästan dit och slå på charmen.

 

Vaknade helt lycklig idag. Bakfull med värkande axlar, nacke och rygg.. men lycklig. Vilken jäkla fest!

De flesta tog sina utklädnader på fullaste allvar med antingen magtröjor och mängder av smink alt. en skön grungelook och det dansades hejvilt till Hanson, Nirvana, Boomfunk MC, Aqua, E-type, Spin Doctors, Green Day, Roxette, Depeche Mode och Spice Girls, för att bara nämna några.
Hockeypulver, godishalsband och jenka. Limbo och tryckartävling. Ja ni hör ju, succén var given!

Det jag funderat på idag är hur tysken och kanadensaren som halkade in på festen kommer att återberätta den för sina vänner back home.. jag hade velat få ta del av den beskrivningen. Nästan så jag skulle kunna betala för det faktiskt.

EPISKT.

Finns det något bättre än att måsta kliva upp kl. 4.30 en fredagsmorgon? Utan tvekan. Men lika glad för det är jag för ikväll är det partajtajm och snön utanför fönstret lyser upp tillvaron bättre än vilken sketen sol som helst. Solen försvinner för övrigt nu i dagarna och det är något jag har sett fram emot. Jag är innerligt less på att ha den i ögonen hela j*vla tiden. Så hej vej solen, hare fint där nedanför horisonten och skynda dig för allt i världen inte tillbaka.

Det här med självinsikt.

Jag hamnade i en diskussion med en medelålders kvinna ang. rasism idag.

"Jag är inte rasist, men invandrarna kommer hit och bygger moskéer och känner sig kränkta över pepparkaksgubbar och den där dockan i Kalle Ankas jul.. man kan väl antingen ta seden dit man kommer eller dra hem igen? Dom kommer bara hit och förstör."

För att i nästa mening fortsätta med:

"Jag anser att alla människor är lika mycket värda, MEN nu har det gått för långt."

I syfte att få henne att tänka till lite frågade jag henne om hon var helt säker på att det verkligen var någon mörkhyad som själv hade protesterat mot pepparkaksgubbarna. Kunde det kanske inte istället ha varit någon välmenande ljushyad person som kände att det kanske skulle kunna ses som rasistiskt och/eller kränkande?

"Ja, isf var det då inte någon från min generation! Såna dumheter håller inte vi på med."

Här någonstans klämde jag in vikten av att inte dra alla över en kant och att inte beskylla varken en individ eller en grupp för något utan att först ha tagit reda på bakomliggande fakta. Detta var något hon faktiskt höll med om.

Men när jag vid ett tillfälle sa att jag tycker att det, i det stora hela, är en bra grej att plocka bort böcker, serietidningar och program där alla kristna vita människor är goda och där alla med en annan hudfärg eller religion endast målas upp som onda och/eller lägre stående varelser, eftersom det faktiskt skickar en helt felaktig bild till barnen.. ja då fick jag svaret:

 

"MENAR DU ALLVAR?! Jag växte upp med allt sånt och inte tusan har det påverkat mig!"


Det är så sjukt jäkla skrämmande att folk faktiskt tänker såhär.
OCH ATT DOM TROR PÅ SIG SJÄLVA.
"Jag är inte rasist, men.."

Den här diskussionen drog från början igång p.g.a. att en gemensam vän hade delat en artikel från avpixlat om att invandrare kände sig kränkta över att det svenska julfirandet är så offentligt och att dom ville att högtiden inte skulle uppmärksammas eller firas utanför det egna hemmet.

Avpixlat ger jag inte ett ruttet korvöre för, för det första. För det andra är det ju precis så de kristna vill att man ska fira t.ex. muslimska högtider. I det egna hemmet. Bakom stängda dörrar.
Vi lever i en värld där man har rätt att tillhöra och utöva vilken religion man vill, förutsatt att man håller sig inom lagens gränser, så i en jämlik värld borde således alla högtider, oavsett religiös bakgrund, uppmärksammas lika mycket.

Så varför kan vi inte helt sonika försöka att uppmärksamma allt lika mycket och lika offentligt?
Snacka om att livet hade varit en fest!

Visst, jag tillhör ingen religion alls och är kanske således mer öppen och accepterande när det gäller högtider och traditioner o.dyl. men folk måste för tusan sluta vara så skraja för förändringar.

Nej, det är inte måndag idag, men jag vill tipsa alla som läser detta att ni bör gå in på en facebooksida som heter just "Köttfri måndag". www.facebook.com/kottfrimandag Väl där bör ni ägna er en stund åt att läsa alla inlägg om köttproduktionens påverkan på miljön.

Visste ni att om alla Sveriges invånare lät bli att äta kött EN YNKA DAG I VECKAN skulle det ha lika stor effekt på miljön som om man plockade bort 233 000 bilar från vägarna?

Samhället vaggas också in i en tro om att djuren behandlas väl på svenska gårdar. Klicka därför in på www.ettlivsomgris.se och kolla på videon. Nej, jag vet, den ger inte en bild av hur det ser ut på ALLA svenska gårdar, men att det ens ser ut sådär på några av dom gör iaf att det vänder sig i min mage. Jag undviker numera fläskkött i möjligaste mån, trots att det är det godaste köttet jag vet.

Svenskarna har i det närmaste fördubblat sin köttkonsumtion de senaste årtionerna.. och ikapp med detta har även våran hälsa försämrats. All skit man proppar i djuren för att de ska växa fortare stoppar också vi i oss när vi sedan äter köttet. Plus att animaliska fetter är långt ifrån lika hälsosamma som vegetabiliska.

Dessutom förstörs den vilda naturen ute i världen för att göra plats för alla de odlingar som krävs för att tillverka allt det foder som går åt till att göda djuren. I takt med att regnskogen skövlas inte bara försvinner djurart efter djurart utan det har, som vi alla vet, en stor effekt på miljön.
Det går åt en jäkla massa vatten också till att producera kött. Och med vetskapen att endast 1% av allt vatten som existerar är drickbart och att människor runt om i världen dör p.g.a. brist på just rent vatten, känns det jävligt bakvänt att vi som har ett överflöd av det ska utnyttja mindre lyckligt lottade länder för att vi ska kunna äta dött djur varje dag. Även om man bara äter svenskt kött har inte djuren i sig bara ätit svenska spannmål, var så säkra.

Köttproduktionen är faktiskt en av de miljömässigt värsta industrierna på jorden. Mängden växthusgaser den genererar är helt sanslös.
När man tänker efter är det alltså ganska mycket vettigare att vi, istället för att trycka i djuren en massa vegetabiliska proteiner, faktiskt äter det själva. Det är bättre för naturen, för våran egen hälsa och för djuren.

Jag vill dock poängtera att det inte är det faktum ATT vi äter kött som jag personligen har problem med, det jag har problem med är att vi äter SÅ MYCKET kött samt hur djuren behandlas. Därför försöker jag hålla mig till vilt kött de gånger jag äter det.

Så snälla söta rara medmänniskor, haka på det här med att äta vegetariskt (eller ännu hellre veganskt) minst en dag i veckan. Det gör skillnad och det är galet enkelt.

-------------------------------------

RECEPTTIPS!
Idag lagade jag en av mina nya favoriträtter, en galet god och mättande vegansk soppa.

(4 port.)
1 gul lök
½ msk curry
1msk tomatpurë
5dl vatten
400gr passerade eller krossade tomater
2 buljongtärningar
1-2 paket färdigkokta vita bönor, små eller stora
3dl pasta (förslagsvis ICA eco´s gnocchi)
2,5dl havrebaserad matlagningsgrädde
1 burk majs

Hacka och fräs upp löken i lite olja tills den blivit mjuk och genomskinlig. Tillsätt curry, tomatpuré, vatten, passerade/krossade tomater, matlagningsgrädde och buljongtärningar. Låt koka upp.
Skölj av bönorna.
Tillsätt bönor och pasta och låt sedan koka så länge pastan behöver för att bli klar.
Strax innan soppan har kokat färdigt häller du ner majsen. Smaka av med salt. KLART!

Vill man ha något med mer tuggmotstånd vid sidan om passar finncrisp alldeles utmärkt och för att stoppa ett eventuellt sötsug efter maten finns det vegansk kravmärkt choklad att köpa på ICA. Den med mintsmak är en personlig favorit!

Smaklig måltid gott folk! 
Peace out.

Ja just ja! Jag har ju en blogg.

Läste igenom ett gammalt inlägg här innehållande mina nyårslöften och jag kan helt klart konstatera att jag lyckats riktigt bra med dom. 2013 blev ett riktigt bra år trots en något halvsvajig inledning. Jag har vuxit enormt mycket som person och det känns faktiskt som att jag har hittat hem i mig själv.

Jag har alltid varit tacksam över hur min uppväxt har sett ut. Varit tacksam över att just jag fick födas i Sverige, i vackra Kiruna, i en familj utan större ekonomiska bekymmer där jag alltid har blivit accepterad och respekterad för den jag är och där jag alltid har fått möjligheten att utvecklas åt vilket håll jag själv vill. Men långt ifrån alla barn har samma tur och tanken har länge funnits med mig att jag vill försöka förbättra vardagen för mina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Jag visste bara inte riktigt hur.
Tack vare min enormt engagerade idol Christine halkade jag plötsligt in på ett bananskal i Rädda Barnens lokalförening i Kirunas styrelse under våren och vips så fullkomligt överöstes jag med verktyg för att kunna åstadkomma det jag vill. Problemet nu är att jag har insett att det finns så galet mycket jag skulle vilja göra att jag inte ens vet vart jag ska börja. Men jag klurar vidare på det! Vi har iaf hunnit åstadkomma mycket tillsammans i år, våran fina styrelse. Att umgås med engagerade människor är nog det bästa jag vet. En blir så jäkla pepp!

Sommaren flöt förbi. Jag hängde i torpet med mamma, hästarna och hundarna hela semestern och hann träffa nästan alla mina fina vänner i västerbotten. En lugn och trevlig sommar m.a.o. Det finns inte så mycket mer att säga om den.

Så kom hösten. Det är svårt att beskriva just den här hösten, allt är ett virrvarr av känslor, händelser, människor, åsikter och insikter.
Jag har efter 27 år på jorden nu för första gången hamnat i en situation där mina egna och en del av mina vänner och bekantas värderingar har krockat på djupet. Det blev en smäll som jag antagligen aldrig kommer att hämta mig från. För mig är det nämligen självklart att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, hudfärg, sexualitet eller religiös övertygelse. Men det har blivit extremt tydligt att det inte alls är lika självklart för alla.

Kiruna är och har alltid varit en mansdominerad stad med väldigt många mansdominerade yrken och arbetsplatser. Jargongen på framförallt arbetsplatserna har alltid bestått av en flod av förtryck gentemot kvinnor, homosexuella och människor av annan etnisk bakgrund än den egna. Det låter hemskt (och det är det) men detta är något vi Kirunabor är så vana vid att många av oss inte ens höjer på ögonbrynen.

Det må vara naivt, men jag har en tendens att alltid tro gott om mina medmänniskor så när det plötsligt stod klart för mig att denna jargong inte alls bara bestod av tomma ord utan faktiskt på riktigt speglade många fler människors åsikter än jag hade trott bröt jag ihop fullständigt.
Min bild av Kiruna, min vackra hemstad där jag alltid har känt mig trygg, raserades. Jag är inte trygg längre. Jag befinner mig mitt i ett krig. Ett krig mot patriarkatet. Ett krig som har pågått i hundratals år men som för mig aldrig förr har varit så påtaglig som det är nu. 
Men jag är långt ifrån ensam i den här striden, något som också har blivit väldigt påtagligt den senaste månaden. Vi är många, både kvinnor och män, som delar samma ideologi och samtidigt som jag är djupt oroad över framförallt de unga Kirunagrabbarnas kvinnosyn känner jag ett enormt stöd från mina likasinnade. Som jag alltid brukar säga, det finns något positivt med allt.

Jag har dessutom haft den stora äran att få omge mig med helt fantastiska människor på sistone. Godhjärtade, starka, intelligenta, kunniga och engagerade kvinnor som har inspirerat mig mer än de kanske anar och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade mått och vem jag hade varit idag om det inte hade varit för dom. Tusen jävla tack för att ni trillade in i just mitt liv!

Är det någon gång under min levnadstid jag verkligen har varit tvungen att rannsaka mig själv, mina tankar, åsikter och värderingar så är det nu. Och jävlar anådas att jag är stolt över vad jag har kommit fram till. En del andra människor må se en person av mindre värde när de ser mig, men när jag tittar mig i spegeln idag ser jag inget annat än en stark, smart, självständig kvinna fylld av engagemang och kämpaglöd. Så det så!

Så vad tror jag då om året 2014? Tja.. det vore fint att få ge patriarkatet åtskilliga sparkar i skrevet och så kanske jag lär mig att tycka om aubergine. Den som lever får se. En sak är iaf säker och det är att en alldeles färsk liten pys anländer till världen i februari och jag ska lära honom allt jag kan.