Jobb(igt).
God kväll kära läsare.
För ganska exakt en vecka sen ringde min chef till mig, glad i hågen, och berättade att han hade impulsköpt en bil och en andel i Taxi Kiruna. Pang ba. Eftersom jag är en veteran inom taxi fick jag den äran att bli förstechaufför (och än så länge enda chaufför) på den nya bilen. Efter två förvirrade timmar av taxameterplugg med en ytterst opedagogisk åkare i onsdags följt av tre förvirrade timmar ensam i nya taxin i torsdags sitter jag nu på nattpass, ensam med jouren. Hur skall detta gå?! Och om jag är förvirrad skulle ni se min chef. Man kan riktigt se hur det snurrar i knoppen på honom. Haha, ja jisses. Det löser sig, sa han som sket i vasken.
För att ytterligare pressa min blygsamma hjärnverksamhet så hittades min moster död i sin lägenhet i tisdags. Hon hade legat där i minst en månad utan att någon hade saknat henne. Till saken hör att denna moster bröt från familjen i mitten på 80-talet och har inte velat ha med oss att göra sen dess. Så nu får vi ordna en begravning för en person som vi inte kände. Hur gör man det? Man får liksom bara gissa.
Nåja, om någon undrar hur jag tar det hela så kan jag ju delge att det är lugna puckar. Känns såklart jättetråkigt att ha mistat en moster, men jag kände ju inte henne. Jag har sett henne på stan och hejat ett par gånger, men mer än så var det inte. Det som känns tråkigast är såklart att jag aldrig kommer att få lära känna henne. Men å andra sidan skulle jag nog inte ha fått det även om hon hade levt i 40år till.
I övrigt rullar det på. Jag har ju alltså fått heltid (och "lite" till) nu och det känns ju inte så dumt, men jag håller tummarna att chefen får tag på en till chaufför inom kort, annars blir det jobbigt. Någon som är intresserad?
Tjong tjing.
För att ytterligare pressa min blygsamma hjärnverksamhet så hittades min moster död i sin lägenhet i tisdags. Hon hade legat där i minst en månad utan att någon hade saknat henne. Till saken hör att denna moster bröt från familjen i mitten på 80-talet och har inte velat ha med oss att göra sen dess. Så nu får vi ordna en begravning för en person som vi inte kände. Hur gör man det? Man får liksom bara gissa.
Nåja, om någon undrar hur jag tar det hela så kan jag ju delge att det är lugna puckar. Känns såklart jättetråkigt att ha mistat en moster, men jag kände ju inte henne. Jag har sett henne på stan och hejat ett par gånger, men mer än så var det inte. Det som känns tråkigast är såklart att jag aldrig kommer att få lära känna henne. Men å andra sidan skulle jag nog inte ha fått det även om hon hade levt i 40år till.
I övrigt rullar det på. Jag har ju alltså fått heltid (och "lite" till) nu och det känns ju inte så dumt, men jag håller tummarna att chefen får tag på en till chaufför inom kort, annars blir det jobbigt. Någon som är intresserad?
Tjong tjing.
