brallz

Ja just ja! Jag har ju en blogg.

Läste igenom ett gammalt inlägg här innehållande mina nyårslöften och jag kan helt klart konstatera att jag lyckats riktigt bra med dom. 2013 blev ett riktigt bra år trots en något halvsvajig inledning. Jag har vuxit enormt mycket som person och det känns faktiskt som att jag har hittat hem i mig själv.

Jag har alltid varit tacksam över hur min uppväxt har sett ut. Varit tacksam över att just jag fick födas i Sverige, i vackra Kiruna, i en familj utan större ekonomiska bekymmer där jag alltid har blivit accepterad och respekterad för den jag är och där jag alltid har fått möjligheten att utvecklas åt vilket håll jag själv vill. Men långt ifrån alla barn har samma tur och tanken har länge funnits med mig att jag vill försöka förbättra vardagen för mina mindre lyckligt lottade medmänniskor. Jag visste bara inte riktigt hur.
Tack vare min enormt engagerade idol Christine halkade jag plötsligt in på ett bananskal i Rädda Barnens lokalförening i Kirunas styrelse under våren och vips så fullkomligt överöstes jag med verktyg för att kunna åstadkomma det jag vill. Problemet nu är att jag har insett att det finns så galet mycket jag skulle vilja göra att jag inte ens vet vart jag ska börja. Men jag klurar vidare på det! Vi har iaf hunnit åstadkomma mycket tillsammans i år, våran fina styrelse. Att umgås med engagerade människor är nog det bästa jag vet. En blir så jäkla pepp!

Sommaren flöt förbi. Jag hängde i torpet med mamma, hästarna och hundarna hela semestern och hann träffa nästan alla mina fina vänner i västerbotten. En lugn och trevlig sommar m.a.o. Det finns inte så mycket mer att säga om den.

Så kom hösten. Det är svårt att beskriva just den här hösten, allt är ett virrvarr av känslor, händelser, människor, åsikter och insikter.
Jag har efter 27 år på jorden nu för första gången hamnat i en situation där mina egna och en del av mina vänner och bekantas värderingar har krockat på djupet. Det blev en smäll som jag antagligen aldrig kommer att hämta mig från. För mig är det nämligen självklart att alla människor är lika mycket värda och att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, hudfärg, sexualitet eller religiös övertygelse. Men det har blivit extremt tydligt att det inte alls är lika självklart för alla.

Kiruna är och har alltid varit en mansdominerad stad med väldigt många mansdominerade yrken och arbetsplatser. Jargongen på framförallt arbetsplatserna har alltid bestått av en flod av förtryck gentemot kvinnor, homosexuella och människor av annan etnisk bakgrund än den egna. Det låter hemskt (och det är det) men detta är något vi Kirunabor är så vana vid att många av oss inte ens höjer på ögonbrynen.

Det må vara naivt, men jag har en tendens att alltid tro gott om mina medmänniskor så när det plötsligt stod klart för mig att denna jargong inte alls bara bestod av tomma ord utan faktiskt på riktigt speglade många fler människors åsikter än jag hade trott bröt jag ihop fullständigt.
Min bild av Kiruna, min vackra hemstad där jag alltid har känt mig trygg, raserades. Jag är inte trygg längre. Jag befinner mig mitt i ett krig. Ett krig mot patriarkatet. Ett krig som har pågått i hundratals år men som för mig aldrig förr har varit så påtaglig som det är nu. 
Men jag är långt ifrån ensam i den här striden, något som också har blivit väldigt påtagligt den senaste månaden. Vi är många, både kvinnor och män, som delar samma ideologi och samtidigt som jag är djupt oroad över framförallt de unga Kirunagrabbarnas kvinnosyn känner jag ett enormt stöd från mina likasinnade. Som jag alltid brukar säga, det finns något positivt med allt.

Jag har dessutom haft den stora äran att få omge mig med helt fantastiska människor på sistone. Godhjärtade, starka, intelligenta, kunniga och engagerade kvinnor som har inspirerat mig mer än de kanske anar och jag kan inte låta bli att fundera på hur jag hade mått och vem jag hade varit idag om det inte hade varit för dom. Tusen jävla tack för att ni trillade in i just mitt liv!

Är det någon gång under min levnadstid jag verkligen har varit tvungen att rannsaka mig själv, mina tankar, åsikter och värderingar så är det nu. Och jävlar anådas att jag är stolt över vad jag har kommit fram till. En del andra människor må se en person av mindre värde när de ser mig, men när jag tittar mig i spegeln idag ser jag inget annat än en stark, smart, självständig kvinna fylld av engagemang och kämpaglöd. Så det så!

Så vad tror jag då om året 2014? Tja.. det vore fint att få ge patriarkatet åtskilliga sparkar i skrevet och så kanske jag lär mig att tycka om aubergine. Den som lever får se. En sak är iaf säker och det är att en alldeles färsk liten pys anländer till världen i februari och jag ska lära honom allt jag kan.