2/5-13


Och min enda önskan just nu är att hon ska låta mig gå. Hålla sig borta och fortsätta lämna mig ifred.
För jag klarar inte av att se henne eller höra hennes röst nu. Jag orkar inte en gång till.
Annars kommer det att sluta med att jag sitter där med ett hjärta som har gått sönder i så många bitar att ingen kan laga det, även om det aldrig aldrig någonsin har varit hennes avsikt att krossa det. Det är inte hennes fel.
Hon bad aldrig om att få vara min kryptonit, hon bara är det. 
Hon bad aldrig om att jag skulle älska henne till månen och tillbaka, jag bara gör det.
Vi bara är och vi bara gör och det vi är och gör funkar inte ihop. Life's a bitch and then you die osv.

Men jag är faktiskt okej nu. Jag skrattar varje dag. Jag är inte arg. Jag är inte ens besviken längre. Livet funkar, trots att det gör ont. I will survive.

Jag har accepterat att det är som det är. Och ju mer man accepterar här i livet desto lyckligare är man.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0