brallz

En vän frågade mig en gång hur jag oftast orkar vara så glad och positiv på jobbet och det har jag minsann klurat ut nu. Jag sjunger ju! 
Jag sjunger alltid mellan körningarna. Förutom när nån ringer och stör mig. ;) De dagar jag kör långkörningar med retur är alltid de dagar jag är som grinigast.. helt enkelt för att jag inte hinner sjunga nåt då. Trött blir jag också.. finns inget som håller mig så pigg som just att få ta ton.

Sen fortsätter jag sjunga när jag kommer hem.. kan sitta hur länge som helst och bara tralla. Det är liksom det livet går ut på. Spelar ingen roll hur bra jag är eller inte är, det råkar bara vara så att jag fullkomligt älskar det.
Deal with it.

Däremot har jag en fruktansvärd scenskräck så jag vågar inte sjunga inför folk, annat än när jag är lite på pickalurven eller känner mig riktigt trygg med mina åhörare. Men jag jobbar faktiskt på det. Inte för att jag har några högre ambitioner eller så, verkligen inte, utan bara för att jag känner mig hämmad av det. 
Antagligen grundar det sig i en rädsla för att bli kritiserad, hånad eller bara allmänt sågad. Jag vet mycket väl att jag inte är världsbäst, långt ifrån, men sången är helig och det värsta jag vet är att bli hånad. BARA SÅ NI VET.

Vill jag säga till någon hur jag känner gör jag det för övrigt gärna genom att citera en låt, alternativt spela in när jag sjunger den. Blir ju som lite mer personligt på det viset. Ganska romantiskt va? Va? Va? Man är ju som självaste Romeo.